Kristin har alltid vetat att hon vill hjälpa andra

Att bli familje­hem har alltid varit en självklarhet för Kristin Petersson som själv vuxit upp med familjehems­placerade syskon.

– Jag kan inte rädda världen, men jag kan hjälpa någon, säger hon.

Kristin Petersson på sin altan.

"Nöden är stor och det känns bra att man faktiskt kan göra något" säger Kristin Petersson och berättar att hela familjen är engagerad i arbetet.

En liten lintott pilar fram över altanens golvbrädor och gör sig hemma­stadd i Kristin Peterssons knä med en legofigur i högsta hugg. De stora barnen har börjat skolan igen och det enda som hörs är ett stilla sus från träden som omger trädgården och surret från någon sensommar­trött humla.

Kristin och hennes man Mikael har varit familjehem i lite drygt nio år och har två biologiska barn.

– Våra barn var så små när vi sa ja till detta, så det är naturligt för dem. Vi har alltid pratat mycket om att det är viktigt att hjälpa andra och dela med sig om man kan, säger hon.

Uppvuxen med familjehems­placerade syskon är det en dialog som Kristin också har med sig hemifrån.

– Man förstår att nöden är stor och det är en jätte­välsignelse att se att man faktiskt kan göra något. Jag tror inte att jag är satt på jorden för bara min egen skull, man får släppa på sitt ego lite, säger hon.

Hela familjen är med

Den som vill bli familjehem måste genomgå ett antal utredningar och tester för att social­tjänsten ska kunna bedöma om man är lämplig för uppdraget. Familjehemmet får också utbildning och har kontinuerligt stöd av social­tjänsten, bland annat genom regelbundna uppföljnings­möten.

– Det är positivt att man ser över familje­hemmen ofta, det är viktigt att förstå att det inte är så lätt som det låter att ta hand om ett familjehems­placerat barn, säger Kristin.

När familjen Petersson får förfrågan om en ny placering diskuterar de alltid igenom det ordentligt, alla får komma till tals och säga sitt.

– Jag tror att det är viktigt att känna efter vad som passar familjen. Man ska kunna ro båten i land, det ska flyta hyfsat och inte vara sjunk­varning hela tiden, säger hon.

Idag har familjen tre placerade barn hos sig. Kristin har valt att jobba deltid och är just nu helledig för att ta hand om familjens yngsta.

– Jag vill räcka till. Det är väldigt olika vad barn behöver, en del kan ha med sig jätte­bagage, de kan vara sargade och behöver tid att vara hemma och bara få trygghet och kärlek, då känns det bra att kunna vara flexibel och ha den möjligheten. Jag har haft turen att ha stor­hjärtade chefer som kan släppa hem mig, säger hon.

Kristin och hennes man har både släktingar och grannar som också fungerar som familje­hem. Att det finns ett nätverk omkring ser de som en stor fördel.

– Det är jätteviktigt, det finns alltid någon att bolla med samtidigt som det är en styrka för barnen, de blir inte ensamma om sin situation.

"Ger allt här och nu"

Som familjehems­mamma har Kristin löpande kontakt med barnens biologiska föräldrar, det kan exempelvis vara genom sms och telefon­samtal. Familje­hemmet är också ett stöd i umgänges­planeringen när barnet ska träffa sin bioförälder.

I ett par fall har det skett en vårdnads­överflytt, det vill säga att familjen fått överta vårdnaden av ett placerat barn. Det sker efter beslut i domstol och baseras på vad som är bäst för barnet.

– Planen är alltid att barnet ska tillbaka till sin biologiska förälder, så vi försöker hela tiden hålla det biologiska nätverket levande. Det kan se lite olika ut beroende på vad man kommer överens om, men det kan vara att man visar bilder och pratar om mamma eller pappa med barnen och skickar bilder till föräldrarna. Vi ger barnen allt nu och här och när det bryts upp så bryter vi ihop tillsammans.

Kristin tittar på lintotten i knät och blir allvarlig. Hon berättar att några av de barn som varit placerade hos familjen har fått förändrade förutsättningar i sin hemmiljö som gjort att de kunnat flytta hem till sina biologiska föräldrar igen.

– Ibland säger människor till mig att de aldrig skulle klara av att vara familje­hem och gå igenom något sådant, att de är för känsliga. Men jag är också känslig. Det gör ont när någon försvinner och det är jätte­jobbigt för barnen, men på något sätt så stärker det också för man vet att man fått hjälpa någon, säger Kristin och tillägger att det goda med att vara familjehems­förälder överväger det svåra.

– Det är värt det! Det är berikande. Annars hade jag aldrig gjort det. Jag som aldrig gillade att vara gravid har ändå fått en stor familj och det är en sådan rikedom. Det är fantastiskt att se barnen växa upp och bli fina, egna individer.